varje gång jag öppnar munnen och tömmer lungorna på bokstäver om dig förvränger jag sanningen. jag förvränger den utan giltig anledning. du frågade mig om man kunde förvränga sanningen. med risk för att låta förstörd svarade jag att jag gör det för ofta, att han inte var värd förvrängda ord. ord som inte hör ihop. ord som kommer ur en kropp med darrande fingrar och ostadig blick. att han är värd sanningen, men att jag inte äger rätten att berätta den. jag darrar med fingrarna och har en ostadig blick. sanningen är inte till för att förvrängas. sanningen är till för att sprida sig lika snabbt som jag andas, lika mycket som jag skäms när du frågar varför jag förvrider sanningen. jag har insett och glömt bort att jag förvrängde sanningen när jag svarade för många gånger nu.