när jag drar fingret längs konturerna av dina läppar rycker du till (du ler), mina fingrar har frusit till is och trevar sig fram. decemberkylan ger bara det du kallar vi större anledning till att alltid hålla oss några millimeter ifrån varandra. sannolikheten att omöjligheten inträffar är inte stor där jag är född. vi är knäsvaga tillsammans och när våra ben inte orkar hålla förälskelsen uppe faller vi. vi faller sakta, men är döva, blinda för hur vanlig kärleken är och vår magi är precis lika osynlig för mänskligheten som mänskligheten är för oss när du drar ditt finger längs konturerna av mina läppar och jag rycker till. dina fingrar har frusit till is och trevar sig fram. (jag vaknar)